En kväll senhösten 1905 stod prins Eugen i skymmningen och tecknade av utsikten från sin nybyggda terras. Prinsens allkonstverk Waldemarsudde stod färdigt. Han lutade sig mot det vackra, välplanerade nya hemmet och facinerades av vyn i den blå timmen: Stockholms ljus speglade sig i vattnet i bakgrunden, i förgrunden anade han den nyanlagda parken med sina murar, planteringar och skulpturer, allt upplyst inifrån genom husets höga fönster.

Den som stod här och tecknade var inte enbart en fyrtioårig konstnär och prins, det var en person djupt engagerad i sin tid, i politiken, i konsten och dess roll i samhället, men också i sina medmänniskor, i sin familj och många vänner.

Waldemarsudde har alltid präglats av prins Eugenes generösa och ambitiösa anda. Från udden med utsikt blickades intresserat mot omvärlden, samtidigt som dess eget ljus föll över samtiden. Så har det förblivit även efter prinsens död. När hemmet och konstsamlingarna donerades till det allmänna var det med en önskan om ett levande museum, Det var ett konstbildande uppdrag som skulle vårdas och utvecklas med sin tid.

I efterhand vet vi att Waldemarsudde blivit ett av Sveriges mest uppskattade museer. Prins Eugenes egna verk, hans rika konstsamling och tillfälliga utställningar har besetts av miljontals besökare som även strövat i den park som ännu vårdas i hans anda.

I den rikt illustrerade boken En udde med utsikt berättar initierade skribenter såväl levande som lustfyllt om Waldemarsuddes ursprung och arv. I egna kapitel berättas husets, parkens, konstsamlingens liksom festernas och vardagens historia. I boken ryms även historien om hur donationen förvaltats av dess nya ägare sedan Waldemarsudde blev museum, en berättelse med toppar och dalar, om museets många utställningar och om den forskning som bedrivs på Waldemarsudde.

Redaktör för boken är Beata Arnborg, kulturjournalist, med inriktning bland annat på museer och utställningar.